Drømmen om Menighetens maktposisjon i endetiden

Drømmen om Menighetens maktposisjon i endetiden. Av Misjonær Stig Andreason

Europa Misjonær, Forfatter, Predikant og Apologet Stig Andreasson

Drømmen om Menighetens maktposisjon i endetiden

Drömmen om församlingens maktposition i ändens tid. Av  Stig Andreasson

Religiösa illusioner

En av vår tids stora religiösa illusioner är utan tvekan den s.k. ”herradömesför-kunnelsen.” Inom vissa förgreningar av den nykarismatiska rörelsen, besläktade med trosrörelsen, har man börjat proklamera att en jättestor andlig väckelse står för dörren. Det gäller hela världen. Den kristna församlingens inflytande skall bli utan motstycke i historien.

De troende skall ta herraväldet över både det andliga och politiska livet hos världens nationer. Bakom denna tro på den förestående jättestora väckelsen ligger en bestämd lära, en teologi, som egentligen är en del eller en gren av trosrörelsens s.k. ”framgångsteologi.” Ofta kallas den ”herradömesteologi” och den kan sammanfattas på följande sätt:

Då Adam föll i synd förlorade han det herravälde över jorden som Gud ursprungligen hade gett honom. Nu ser vi att den kristna församlingen håller på att växa sig så stark att den med Guds hjälp kan återta herraväldet över jorden. Guds herradöme återupprättas i vår tid genom sanna kristna som fått en speciell Andens smörjelse. I praktiken sker då detta genom stora och omfattande väckelser och genom att kristna tar kontroll över media, skolor och politik. När så den segrande, återupprättade församlingen upprättat paradisiska förhållanden på jorden kan Jesus komma tillbaka.

Herradömesteologins rötter

Redan hos Kenneth Hagin, ofta benämnd ”trosrörelsens far”, finner vi detta synsätt. ”Synd, sjukdom och lidanden, andlig död, fattigdom och allt annat som är från djävulen härskade en gång över oss. Men nu, Gud vare tack, härskar vi över detta. Detta är herradöme (dominion).” Eljest är det den s.k. ”profetrörelsen” från Kansas City med Paul Cain i spetsen som starkast fört fram denna herradömesteologi. Man citerar då från början av kapitel 2 i profeten Joels bok där det talas om en mäktig här, som är oövervinnelig, som ingen kan stoppa och som intar landet. Denna armé betraktas som en bild av och en profetia om den återupprättade, andesmorda församlingen som i de yttersta dagarna skall inta hela jorden.

De som låter sig ryckas med av den karismatiska vågen blir en del av denna segrande här. Paul Cain säger själv att det tidigare aldrig har funnits någon profet eller apostel i historien som haft en sådan kraft och smörjelse som dessa ändetidsprofeter kommer att ha. Hela nationer kommer att vända sig till Gud på en dag.

Dessa teorier framfördes egentligen först av den s.k. ”särlaregnsrörelsen” (Latter Rain) som vi skall behandla i nästa artikel. Idag är de speciellt aktuella igen. Robert Tilton, en framstående figur inom trosrörelsen, sade vid ett tillfälle: ”Vi måste bli våldsamma för Gud och använda andligt våld som en positiv kraft. Vi kommer till att invadera allt. Vi kommer till att styra världen. Då Gud befriade Israels barn blev de överlastade med guld och silver. Han har gett oss makt att skapa rikedom och vi ser redan att det sker. Jag tror att i de yttersta dagarna kommer inte de troende att sitta i baksätet på bussen längre.”

En del av dessa tankar har nästan obemärkt trängt in också bland skandinaviska pingstvänner och nykarismatiker. En ledande person från den norska pingströrelsen yttrade nyligen på en större konferens: ”Vi skall inte vara nöjda med att sitta i baksätet då Gud har placerat pingstkristendomen i förarsätet.” Det verkar nästan som ett eko från Robert Tilton, som vi just nu citerade.

Elittänkande och superkristna

Är detta verkligen något att varna för? Är inte allt detta ett uttryck för levande och erövrande tro? Ja, det är den stora frågan. Vi har inte rätt att fälla någon dom över enskilda personer, för vi kan inte läsa deras innersta tankar. Men personligen kan jag inte varken säga ”amen” eller ropa ”halleluja” till dessa yttranden. Jag tror det är oerhört farligt när det som kallas ”pingstkristendom”, det vill säga våra erfarenheter av Andens liv, på något sätt betraktas som ett sorts diplom som ger oss en framskjuten och ärofull plats i Guds rike. Allt som vi får av Gud är ju nåd och ingenting annat. Alla Guds gåvor är uteslutande nådegåvor. Att motta och uppleva dem ger oss ingen högre status. Inga andliga välsignelser kan betraktas som troféer, förtjänsttecken, meriter eller bevis på att vi tillhör en andlig elit. Det kan inte finnas utrymme för ett enda milligram av egen berömmelse på grund av det vi fått från Gud. Är man inte på väg att hamna i ett farligt elittänkande då man menar sig tillhöra den fraktion av kristenheten som Gud har placerat i förarsätet? Tänk, om det behagar Herren att sätta andra i förarsätet, helt enkelt därför att de som ansåg sig självskrivna för den platsen är för ”stora”? Vanligtvis är det ju större plats i baksätet, så det är möjligt att de ”största” hamnar där. Osökt kommer jag att tänka på bibelordet som säger: ”Vem ger dig någon särställning? Vad äger du som du inte har fått? Och har du fått det, varför skryter du som om det inte var en gåva?” (1 Kor. 4:7)

Är det inte alltid så att det är de ”ödmjuka som får nåd?” Och var i Bibeln finner vi att Guds församling skall sträva efter denna typ av herradöme som nu proklameras? Paulus tycks ha en rakt motsatt uppfattning. Han skriver lite ironiskt till korintierna: ”Ni är redan mätta. Ni har redan blivit rika. Ni har blivit kungar och det utan oss. Jag skulle önska att ni verkligen hade regerat som kungar, så att vi kunde regera tillsammans med er.” (1 Kor.4:8) Ja, detta är faktiskt ironi, för aposteln fortsätter: ”Det förefaller mig som om Gud hade ställt oss apostlar sist av alla. Vi är dårar för Kristi skull, ni är förståndiga kristna. Vi är svaga, ni är starka. Ni är ansedda, vi är föraktade.” (1 Kor. 4:9-10)

I urkristen tid var de kristna förföljda och föraktade. Apostlarna var behandlade som världens avskum. Idag förkunnar man att den sista tidens församling skall uppnå en nästan total maktposition i världen, men utan att utstå varken förföljelse eller förakt.

Falska profetior

Allt detta har naturligtvis fört med sig att vi med jämna mellanrum får höra särskilda profetior om den stora väckelsen som står för dörren i vår egen del av världen. Det är företrädesvis predikanter från Amerika som dyker upp i Norden och som låter oss veta att Gud har talat till dem om den fantastiska väckelsen som är just bakom hörnet. Några av dem har uppenbarat både år och datum då detta väldiga skulle ske.

Jag besparar läsarna från konkreta exempel som kunde mångfaldigas. Jag bara undrar hur många sådana profetior våra dagars andliga ledare och karismatiska toppfigurer måste höra förrän de begriper att det hela knappast är något annat än munväder eller i bästa fall ett naivt önsketänkande hos svärmiska fanatiker. Profetiorna går nämligen inte i uppfyllelse. Ibland kommer profeterna med förklaringar till detta. ”Gud vill sända väckelse, men vi vill inte ta emot den”, säger de. Så går många kristna hem med dåligt samvete, övertygade om att de ännu inte äger de kvalifikationer som Gud kräver för att de skall få vara med i den jättestora ändetidsväckelsen.

Men det är inte bara genom direkta profetbudskap som den stora väckelsen förkunnas. Den kristna pressen följer samma linje. ”Nu är tiden inne. Skandinavien moget för väckelse” skrev en kristen tidning efter en av de senaste årens stora ”väckelsekonferenser” i Norge. De flesta kristna rörelser kämpar emellertid med samma problem både före och efter sådana konferenser. Tänk om kristenheten istället för att drömma om den framtida ändetidsväckelsen började tänka över varför det nordiska väckelsearvet till stor del gått förlorat!

Det är särskilt allvarligt att flera av den stora väckelsens profeter ibland visat sig mycket hotfulla. Några av dem har sagt att sjukdom och död kommer att drabba dem som vågar kritisera de ”andesmorda tjänare” som förkunnar församlingens storhetstid i tidsålderns avslutning. Denna hotfullhet är knappast ett kännetecken på ett kristet sinnelag. En annan sak som gör det svårt att framföra kritiska synpunkter på herradömesteologin är att man automatiskt blir stämplad som en fiende till väckelse. Trots detta vågar jag komma med några anmärkningar och en hänvisning till Bibelns enhetliga budskap.

Historiens lärdomar och Bibelns budskap ger oss klarsyn

Först vill jag bara ställa en mycket enkel fråga: När uppstod det väckelse någonstans därför att någon kom och predikade: ”Nu blir det väckelse” ? Hans Nielsen Hauge var redskapet till ett stort andligt uppvaknande i Norge. Men han reste inte omkring och förutsade att en väldig väckelse skulle komma. Han predikade Guds Ord till omvändelse och frälsning för sin samtids människor. Charles Finney reste inte omkring i amerikanska städer och nybyggarområden och profeterade om en kommande stor väckelse. Han predikade evangelium och många vaknade ur syndasömnen och blev frälsta. Tusentals Herrens vittnen, som inte fått samma framskjutna plats som dessa män, har upplevt detsamma inom sina givna arbetsområden. Människor blev vunna för Gud och kristna församlingar växte fram - inte därför att man hade en speciell teologi om ändetidsförsamlingens stora framgång - utan helt enkelt därför att man släppte evangeliet löst.

Vi har all orsak att förvänta oss andeutgjutelse. Bibelns löfte härom gäller de yttersta dagarna som vi utan tvekan lever i. Men läser vi Bibeln noggrant finner vi att den yttersta tiden omfattar hela perioden mellan Jesu första och andra ankomst. Av utrymmesskäl kan vi inte just nu göra ett utförligt bibelstudium om detta. Men enligt Bibeln har Gud inte förändrat sitt sätt att behandla mänskligheten från Pingstdagen och till idag. Gud har alltid velat och vill fortfarande att alla människor skall bli frälsta. Det ville han i urkristen tid. Det ville han på medeltiden. Det vill han varken mer eller mindre också idag.

Men på grund av att religion och kultur är mycket annorlunda i olika delar av världen kommer den andliga väckelsen alltid att variera både i djup och bredd från tid till annan och från land till land. Så har det alltid varit. I Korint sade Herren till Paulus: ”Jag har mycket folk i denna stad.” Framgången för evangelium blev där ganska stor. Men i Aten var det bara några få som tog emot frälsningens budskap. Orsakerna lämnar vi därhän.

Idag är det likadant. Det är lättare att grunda en ny församling i Kalifornien än bland muslimer i Turkiet. Hur stor väckelsen blir på det ställe där Herren har placerat oss är vi inte herrar över. Vad Gud söker hos oss är trohet i uppgiften. Men det är klart att vi skall räkna med att han skall verka med sin Ande där Ordet förkunnas.

Bibelns bild av ändetiden är emellertid inte entydig. Den talar inte bara om andeutgjutelse utan också om avfall från tron, tilltagande laglöshet och svåra tider. Den talar även om dom och katastrof.

Vari består församlingens saliga hopp?

Är det att vi som Guds församling skall få makt och herradöme över hela jorden genom att Guds kraft i oss blir helt oemotståndlig? Detta är innebörden av herradömesteologin. Den skiljer sig förresten inte nämnvärt från den gamla liberala teologin enligt vilken Guds rike skulle komma till vår jord genom kyrkornas sociala och filantropiska verksamhet.

Visst skall vi satsa både på nödhjälp och evangelisation. Men församlingens saliga hopp består inte i tron på sin egen framgång i tidsålderns avslutning. Nej, det saliga hoppet är och förblir Jesu återkomst. Han skall komma för att hämta sin brud och sedan för att upprätta sitt fridsrike på jorden. Herradömesteologins stora misstag är att man tillämpar Bibelns bild av fridsriket, alltså 1000-årsriket, på vår nuvarande tidsålder.

Målet för församlingens arbete i vår tidsålder är inte hela världens omvändelse och pånyttfödelse utan förkunnelsen av evangelium till alla folk. Det är sant att det skall komma en tid då ”jorden skall bli full av kunskap om Guds härlighet, så som vatten täcker havets djup.” (Hab.2:14) Men detta blir verklighet, inte genom församlingens verksamhet i denna tidsålder, utan genom Jesu återkomst.

Frälsaren själv gav sina lärjungar löfte om att de skulle få vara med i den nya tidsåldern ”...när världen födes på nytt, då när människosonen sätter sig på sin härlighets tron,” (Matt. 19:28) Det ord som här brukas är ”palingenesia”, som egentligen betyder ”den nya världen.” Jesus talade då om den nya världsordningen, hela världens pånyttfödelse. När skall detta ske? Jesus säger tydligt att det skall ske i samband med att han sätter sig på sin härlighets tron. Gudsrikets fulla seger blir alltså inte verklighet förrän Konungen själv kommer tillbaka.

av Europa misjonær og bibellærer Stig Andreason

Hentet fra http://www.maranata.se/tidningen/2003/3-03/granskning.html

Skriv en kommentar: (Klikk her)

123hjemmeside.no
Antall tegn tilbake: 160
OK Sender...

Andrè | Svar 12.01.2011 01.11

Veldig klargjørende og godt skrevet !!! En høy og ypperlig Ånd i denne ringe tjener !!!!

Gjermund 12.01.2011 08.00

Ja, Pris skje Gud at det fremdeles finnes edruelige Herrens tjenere som denne broderen!

Se alle kommentarer

| Svar

Nyeste kommentarer

13.12 | 00:41

Dere er heldige som har fått Ruths bok åpenbart. Jeg har lenge undret meg over at så mange blir så velsignet av fortellingen der. Venter på åpenbaringen!

...
05.11 | 08:46

Supert Gjermund.. Norges svar på Paul Washer Det er dette vi trenger mer av..

...
19.10 | 18:12

Dette er sant slik skulle det bli i di siste tider. Nå må folk våkne opp og se hva er rett og hva er vranglære. Jesus kommer snart Amem

...
17.08 | 12:54

Amen! Klart og forståelig! Likevell er det slik Peter sa at de ubefestede tolker noen av Paulus skrifter til sin egen undergang. Summen av Guds ord er sannhet!

...
Du liker denne siden
Hei!
Prøv å lage din egen hjemmeside som jeg.
Det er enkelt, og du kan prøve det helt gratis.
ANNONSE